Kulturhusfeber

Kulturhusfeber

Kulturhusfeber råder sedan en tid tillbaka i landet. Det byggs och planeras stora projekt som ska lösa inflyttning och utflyttning. Stadens varumärke ska stärkas och stämplas in i ryggen på besökarna. Inför kulturhuvudstadsjippot i Umeå, 2014, öppnade Christer Olsson och Balticgruppen börsen och Väven blev resultatet. Enligt kulturetablissemanget i Umeå håller dock inte Väven samma kulturella klass som Bokcaféet på Pilgatan. Glassigt blev det i alla fall. Trots sitt enformiga innehåll. Skellefteås påbörjade kulturhus som (by the way) redan är till salu kommer nog att lyckas bättre än Umeå. De planerar för många olika utövare och konsumenter. Hotellet ska med sin arkitektoniska träskapelse bekräfta Skellefteå som Sveriges trästad. Västerbottensteatern får också sitt nya hem och arbetsplats i kulturhuset. Dessutom ska biblioteket inrymmas liksom ett museum. När jag läser Skellefteås kulturplan, slås jag av de litterära och kulturella kopplingarna som bär upp hela projektet. Berättarnas stad låter som en stad man vill besöka. Kommunen kommer också att lämna över huset till privata ägare när allt är klart. Intressenter finns redan skriver Skellefteå. Det som känns enfaldigt är att både Umeå och Skellefteå (vann efter tävling) har anlitat arkitektfirman White för sina hus. Dessbättre visar White upp två helt olika sätt att tänka och lösa sin uppgift på.

I Övik har vi i veckan tagit del av kulturhusutredningen XL. Finansieringen ska enligt projektgruppen komma från olika håll – i dagsläget finns inga andra än Öviks kommun och Öviks konsert och teaterstiftelse. Ett eget ekonomiskt bolag talas det också om. Om den ekonomiska biten hänger i luften är det mer klart vilka som ska hyra in sig i kulturhuset. Carlssons privatägda gymnasieskola ingår redan i planerna. Konstigt med tanke på att bildnings förvaltningschef Rastbäck sitter med i styrgruppen? Andra gäster blir kulturskolans elever, Sliperiets ungdomar, teater – och konsertbesökare. Kulturhuset ska inte bli ett komplement som i andra städer utan det blir på bekostnad av alla andra lokaler. Det övriga släcks ner. Är det, i framtiden, stängt på Kulturhuset är det bara att åka på bilbingo.

Även om Övikshems förre vd Gustaf Levert intygade ( på Sliperiet) att värdet på lägenheterna ovanpå Kulturhuset bara kommer att stiga vet jag inte om det är vettigt att satsa på en så stor och dyr fritidsgård. Öviks Teaterförening har med sitt nya program bytt ut sin gamla publik mot en yngre. Salongen med sina 299 platser är oftast fullsatt. Det jag uppskattar är att de även lyckas få hit artister under helgerna. Kan vi fylla på med 500 personer till nästa gång Schyffert kommer?

Tyvärr tror jag inte de som håller på med Kreativa Övik förstår vad vi kulturkoftor saknar. Det är naturligtvis lätt att räkna ut varför Övik står som värd för Mellon år efter år med lobbyister från Musikakademin som levererar bidrag till tävlingen där det finns pengar att hämta. Med Carlssons privatskola kommer Övik att för alltid ha titeln Mellons stad. Jag vet inte om jag vill åka dit.

Annonser

Artikel från ÖA 14/2

Debattinlägg – apropå kulturhusutredningens förslag

Om kulturhuset som projektgruppen under Jenny Ramkranz ledning presenterade på Sliperiet förra onsdagen blir verklighet kommer ingen att bli lycklig.Förslaget bottnar i en total okunskap om vad kultur är för något. Det tänkta kulturhuset ska legitimera sin dyra existens genom att härbärgera allt från kommunala tjänstemän till flöjtspelande Kulturskoleelever och uthyrning av lokaler till rivaliserande vinstdrivande privatskolor samt Övikshems hyresgäster. En mischmasch av bollar som flugit runt idébordet har blivit kvar till deadline utan större insikt och förstånd.

Ska kommunen lägga ner alla hus och lokaler som tillhandahåller mötesplatser och kulturella aktiviteter för sina medborgare för att motivera bygget av ett dyrt hus? Sliperiet drivs sedan 2017 med ett helt annat upplägg. Ska det inte gälla längre? Vad är det för delar av Öviks museum och Konsthall som ska skäras bort? Är det så skralt med tron på att kulturen bär sig själv? Att bra kvalitativ kultur behöver inga dragplåster är vida känt. De intresserade kommer för de är nyfikna, och svältfödda på det genomsnittliga avtrycket av samtiden. De är trötta på det söndertuggade, sönderpratade, sönderslagna ekonomispråket! Vi lever i den bästa av världar enligt statistiken men vi pratar bara om vad saker kostar. Hur kunde spännande arkitektur byggas under andra epoker? Sporten verkar vara en känslig bransch speciellt hockeyn där ladorna sätts upp efter hur hemmalaget toppar tabellen just det året. När stålarna tar slut verkar sportintresset också svika. Den här konjunkturkänsligheten drabbar inte kulturen. Människor har alltid velat se bra samtidsteater likväl som klassiska stycken. Det är det kulturella programmet i kulturhuset som är det viktiga.

Jag minns en stark föreställning om diktaturers tortyr i en av de små stugorna i Gålsjö Bruk för två år sedan. Dramatikern och filmaren Usama Hussain från Irak hade regisserat sitt politiska stycke Mind never blind och till sin hjälp hade han andra asylsökande på Gålsjö Bruk. Förutom de få grannarna hade alla besökare kört många mil för att se framförandet.

I min korta berättelse från Gålsjö Bruk finns alla ingredienser som är viktiga när man pratar om betydelsefull kultur. Den måste skötas av personer som kan sitt ämne och har kontakter inom sitt skrå. I den kommunala förvaltningen finns ingen sådan kompetens eller kunskap. Att lägga all energi på att räkna pengar för att lokalhyran ska täckas är inte ett konstnärligt tänkande. För att jobba med konst behövs besatta passionerade personer som Anders Åberg. Han tänkte aldrig på att fylla upp ladorna med tjänstemän från Kramfors för då visste han att ingen hade kommit till hans och Barbros älskade Mannaminne.

Här kommer mitt förslag till Öviks kulturnämnd: bygg ett hus med plats för teater. opera och konserter. Skaffa sponsorer! Bjud in alla som har gott ställt och som önskar bli ihågkomna med sitt namn på en teaterstol. Låt Linnea och Peter ta hand om restaurangen! Håll alla människor som pratar om tillväxt och nav på en armlängds avstånd.

Maggie Eriksson

 

Förhoppningar inför det nya året 2018

 

Om jag var ansvarig för att behålla medborgarna i Örnsköldsviks kommun skulle jag skaffa mig rådgivare som vågade tänka självständigt. I dagsläget slåss alla Sveriges kommuner om utbildade lärare inom alla åldrar. vårdpersonal på alla nivåer och tekniskt skolad personal. Örnsköldsviks kommun har satt upp mål för att höja sin attraktionskraft. Ett mål är att förbättra kulturtillgången för medborgarna. Planer om ett kulturhus har jag hört sedan början av 80-talet men i februari vet vi vad vi får. Gud förbjude om det bara blir en tumme. Umeå kommun fattade tidigt de kulturella behoven och ligger också etta på listan över kommuner som satsar flest skattepengar på kultur. Örnsköldsvik ligger på 132 plats.

Okey, vi har inget universitet och ingen Christer Olsson men vi har tillgång till information. Segregation kan undvikas och den kan även förstärkas. Vilken vilja finns från politiskt håll? Från näringsliv, Sesam och kyrkor? Öviks centrum har med sin närhet till hamnen ett guldläge. Men vad har hänt? Den närmsta landmarken har förvandlats till en social community för den välbeställda medelklassen. I stället kunde marken ha vigts för turism och allmänhet. Förvandlats till attraktiva stråk med loppisar, restauranger, konstnärsateljéer.operahus och coffeshops med inspiration från Milano och New York. Istället väljer man att göra vinterbosättningar för medelålders par. Att Markus Näslund får sno åt sig den mest attraktiva tomten för dessa grupper är mer än tragiskt. Varför finns det ingen mångmiljonär i Övik som begriper sig på konstnärliga värden? Elitehotel, Forspros (och Lerstenens) bidrag till kommande generationer gör att vi aldrig glömmer Tjetjeniens moderna arkitektur. Även Nicklas Nyberg Ting1 är en styggelse; en våldtäkt på det tidigare så vackra tingshuset. I vilka städer tillåts man göra dylika bastarder?

När jag ändå är inne på nybyggnationer måste jag medge att Byggsigurd har förvandlat det gamla socialkontoret till ett modernt byggkomplex för små hushåll. Här har det inte bara tänkts egen båtplats utan gemensamma ytor för umgänge.

Umgängesplatser, mötesplatser – frågar de flesta av mina elever på Komvux efter. De vill verkligen träffa svenskar så de kan öva sitt nya språk. ”Det är mycket svårt,”säger de som varit här längre. Jag har hört samma kommentarer i trettio år. Det finns inga mötesplatser. ”

Det förlorade språket

Det förlorade barnet, fjärde och sista delen av Ferrantesviten ligger på nattduksbordet. När de sista tjugo sidorna var allt som återstod var jag utom mig av utmattning. Jag läste en sida la bort boken kollade av läget på Facebook , TV-middagen på Fanjunkarvägen utlagd, läste en sida till, hoppade upp och kollade av familjens status, gick tillbaks till boken och tog tag i de återstående sidorna. La boken ifrån mig på ett slarvigt ställe,  Chico får gärna äta upp den tänkte jag uppgivet som om jag blivit bedragen och övergiven. Därefter tog jag fram mobilen och klämde alla recensioner. Alla höll med om att den sista delen var starkast. Jag var väldigt kritisk efter den tredje delen vilket jag skrev om här på bloggen ”Vad vill Ferrante?”

Här kommer MIN recension : Ferrantes språk är formaliserat. Hennes prosa följer en mall som läsaren snabbt vänjer sig vid; dock utan halvsuckar nu och då. Det är mycket som skildras i svartvitt. Motsatser förekommer flitigt . Nyanser är sällsynt. Det går bra eller inte bra. Kärlek följs av hat. Familjekonflikter  ordnar i regel upp sig efter ett kort meningsutbyte. Ibland ligger man mycket och ofta och ibland inte alls.

Uppfostran skildras utifrån ett darwinistiskt perspektiv.Barnen följer föräldrarna. Speciellt ärvs deras starka sidor, intelligens och kroppsform, tveklöst.

Karriären, affärerna går utomordentligt väl eller så är det konkurs och avsked som väntar.

Nu gör jag inte Ferrante rättvisa och stoppar katalogiseringen. Jag begär för mycket av detta gigantiska romanbygge som på 1600 sidor spänner över femtio år av Neapels historia. Kvinnornas historia, männens historia, familjernas historia, bildningens historia, kommunismens historia, de stora klassklyftornas historia, Bourdieus läras historia och framför allt VÄNSKAPENS HiSTORIA där konkurrensen mellan väninnorna blottläggs i förhållandet till bildning och språk. Vem-skriver- bästfrågan blir aldrig besvarad.

Jag sporras att fortsätta skriva.

 

Midsommar

IMG_6392.JPG

Midsommarafton är en afton vi borde stryka ur almanackan och ersätta med en rejäl utvärderingsdag på arbetsplatserna. Fruktsamheten är väl knappast något att stänga igen för och fira. BB – avdelningarna kommer snart att vara ett minne blott.

Hursomhelst: det var bara ett nationalekonomiskt tips från en amatör. När vi körde till Funäsdalen på midsommaraftons morgon lyssnade vi till när lokalradions Ulla Öhman intervjuade människor om hur de firade midsommar. På torget i Härnösand hittade Ulla en jordgubbsförsäljare och det var ingen 14- årig flicka som vi vanligtvis ser utanför ICA utan detta var en vuxen man som dessutom pratade engelska. Inte nog med att han inte pratade svenska han ville heller inte berätta varför han lämnade Jordanien och livet som journalist och istället valde att sälja jordgubbar på torget i Härnösand. Ulla Öhman tyckte tydligen  det var en fantastisk klassresa eftersom hon upprepade flera gånger denna fantastiska jobbutveckling. Vi fick heller inte veta om jordgubbsförsäljaren skulle äta vitlökssill eller senapssill till middag senare på kvällen. Glad i hågen lämnade Ulla Öhman över till gubbarna i studion.  Även de slickade sig om munnen av glädje över jordgubbsförsäljarens hisnande baklängeskarriär. Under låten som följde slängde jag iväg några ord på Facebook om hur förskräckligt naiva journalisterna på lokalradion lät. Efter musiken började pudlingen ….naturligtvis var det en väldigt tragisk historia som låg bakom jordgubbsförsäljarens öde. Precis som en person skrev på Facebook var det inte alls roligt att behöva lämna sitt hemland. Nej inte alls… .

I Funäsdalen bodde vi på hotellet mitt i byn och hundarna kissade på hundpromenaden nedanför som vintertid gick ända till Bruksvallarna. På midsommardagen besökte vi Härjedalens museum som låg mittemot Gamla Veras där vi åt en pizza helt utan konserver. Tyvärr missade vi Elliseum ; Bengt och Katarina Ellis ateljé och hem. I stället för groddans ägnade vi oss åt simning i hotellpoolen. Stilla och lugnt.

Krönika

I dag när vi gjorde den årliga utflykten till Sundåsens Handelsträdgård för att inhandla pelargoner till förstukvistlådan: hallonröda och grisskära. kryddor till växthuset samt några rabattblommor, slog det mig att kunderna som handlar växter är fruktansvärt sura och irriterade. Med illa tyglad vrede sliter kunden till sig en orange begonia och bär den sedan framför sig som vore det en spypåse. Efter en meter backar kunden tillbaka och sliter oömt till sig en hänglobelia istället och ställer tillbaka begonian. Vi krockar framför mårbackapelargonerna. De långstjälkade står kvar i sitt solkiga bordsvatten. De tjockstjälkade går alltid först. En man har stoppat flera små dvärgmarguritas i en korg. Mannen bär som alla män i Öviks Kommun Dressmans jeansshorts från 2005. Vi sneglar strängt mot varandra. Det är den sociala koden på Handelsträdgårdar. Vi vet alla att vi är sent ute och kan därför inte klaga på utbudet. Det är detsamma varje år. Problemet måste ligga hos kunden så här års. Sommaren kommer sakta smygande; två steg framåt tre tillbaka, vi som har is i magen fattar att frostnätterna måste vara över innan vi sprättar iväg löningens sista tusenlapp på Sundåsens Handelsträdgård.

Ny dator

Tyvärr har jag glömt lösenordet till bloggen och kommer därför inte in här på min nyköpta dator. Jag är inloggad på mobilen men där tillbringar jag redan för mycket tid vilket den onda nacken får lida av. Jag kan i alla fall meddela att min insändare om damhockeyn blev en framgång. Det lönar sig att höra av sig och jag såg till min glädje att Modo var anmälda till DO. En annan följdverkan var – kanske- Allehandas ledarskribent Tomas Ezaias Englunds text ” Modo styrs numera av feministerna i Kommunen” . Oerhört fånig rubrik på en annars klok ledare.

Ja det är fullt upp. Lärarjobbet går in på sista versen. Vi har nationella prov på menyn varje timme och varje dag. Ingen uppskattar detta statliga prov som ska säkra att standarden hålls efter i Riket. Jag tycker det är trist att så mycket värdefull lektionstid försvinner för eleverna. Till helgen åker vi till ett somrigt Stockholm. Jag måste skriva och berätta om allt som händer i mitt kaotiska och stressiga hundliv.