Det svenska folket har tydligen med tanke på den senaste tidens loppisar, insamlingar, FB-inlägg, Twitter, insändare och egna tankeexperiment ( Det kunde ha varit min Olle på stranden, ÖA:S Nyhetschef Sofia Göth) förstått att det pågår något utanför Europa och speciellt vid EU:gränser.

Detta plötsliga uppvaknande har dock inte trängt in i svenska skolan som som vanligt håller sig till andra informationskällor.

Jag ser på jobbet hur ungdomarna sliter med att lära sig det nya språket samtidigt som de ska försöka anpassa sig till det individualiserade samhället där var och en tar hand om sin egen framtid.

Förutsättningar för en bra framtid för en gymnasist idag är precis som på Markurells tid: rika och stöttande föräldrar. Föräldrar som du kan övningsköra med till skolan, föräldrar som hör av sig om skolan inte håller måttet, föräldrar som köper all skit du måste sälja för fotbollslaget och skolresan, föräldrar som genom sina släktingar och bekanta kan fixa utlandsresor, platser i hockeylaget, helgjobb, sommarjobb…

I dagens klassamhälle kommer de unga flyktingarna längst ner. Materiellt gnys det inte mycket. Det är i skolan de flesta märker av klassamhället. Det godtyckliga systemet kring placering av ungdomarna i olika grupper är ofta på tapeten. Vi som jobbar har svårt att förstå gruppindelningen som görs i början av terminen. Grundskolan är indelad i 3,6 och 9 vilka ska passeras med godkända prov för uppflyttning till nationellt program.

Enligt Migrationsverket ska de asylsökande under 18 år börja skolan inom fyra veckor. Enligt forskning som idag finns kring hur nyanlända ungdomar klarar av sina skolstudier visar sig gruppindelningen ha en stigmatiserande inverkan för eleven. Inom den egna gruppen pågår en hierarki där den som behärskar det svenska språket bäst har hög status och för den som har det tuffare blir det allt mindre intressant att gå till skolan.

Eftersom Gode Man-uppdraget upphör när ungdomen fyller 18 behöver ungdomarna andra vuxna som kan tala för dem i skolfrågor till exempel.

Annonser