image

I tisdags satt jag i den makalöst vackra Universitetsaulan i Uppsala och lyssnade på föredrag som alla berörde ämnet ensamkommande och droger. Polisernas berättelse handlade om ensamkommande afghaner som kommer i kontakt med droger och droghandel genom mötet med andra afghaner direkt de kommer till Sverige. Deras ensamma situation gör det svårt att neka dessa kontakter. Med de marockanska gatubarnen kommer också mycket droger in i Sverige. En gränspolis nämnde fyra motorvägar för knarktransport som fritt kunde ta sig in i Sverige. Det som gjorde att jag åkte ner över dagen var temat  – det räcker inte med bara en sängplats – något som jag tycker vi också måste hinna tänka på när anvisningstalen från MIV fördubblats på kort tid. Jag kan inte fatta varför inte kommunernas krisplaner tas i bruk inför denna katastrofliknande situation. Om inte nu? När? Skolorna klarar inte av att erbjuda undervisning för de nytillkomna och det är det viktigaste. De måste komma in i samhället på stört. Jag lyckades med hjälp av sex pensionerade lärare dra igång undervisning två timmar om dagen fram till dess skolan öppnar igen för nya elever vecka 45.

Här kommer delar av en artikel som två av talarna Solveig Ekblad och Frank Nyberg publicerade i Uppsala Nya Tidning 10 oktober.

”Sverige har en god tradition att ta emot människor som kommer som flyktingar. Efter uppmärksammade svenska insatser i slutet av andra världskriget har begrepp som Ungernkrisen, Pragvåren, Balkankonflikten och Arabiska våren påmint om att vi alltid med god vilja vill ställa upp för nödställda, oavsett bakgrund. DN/Ipsos visar i sin senaste mätning att antalet svenskar som vill ta emot fler flyktingar har ökat kraftigt under det senaste halvåret och i regeringsförklaringen den 15 september lovade statsministern att öka resurser till kommuner som tar emot asylsökande barn.

Ändå har politiker och myndigheter under de senaste veckorna mer påtagligt än någon gång tidigare ställts inför svårigheten att finna effektiva tillvägagångssätt för att kunna möta de flyktingströmmar vi ser i dag, inte minst när det som handlar om ensamkommande barn.

Vi har en knapphändig uppfattning om hur många barn, som står på kö eller redan har anlänt, som saknar anhöriga. Vi har sett problematiken på avstånd men aldrig ens snuddat vid den situation som nu uppstått i de flesta kommuner. Man samlas till möten där man ger utrymme för manifestationer och där politiker förvisso formulerar sin upprördhet och sin vilja att verkligen öppna sina hjärtan och göra allt för de annalkande nödställda. Detta är bra, men räcker inte för att möta de verkliga behov som vi har framför oss.

Under senaste valrörelsen var det många politiker som i var och varannan fråga hänvisade till forskning. Men vilken forskning ska man referera till när det rör flyktingströmmen? I dagsläget kan vi dock agera utifrån närliggande fält där det finns forskning och erfarenhet som vi kan dra nytta av.

Det finns studier som gjorts på till exempel gatubarn utan anhöriga i utvecklingsländer som beskriver det ensamma barnets situation ur många aspekter. Flickor är mest utsatta. Dessa barn kan ha blivit lämnade av sina föräldrar eller flytt från dem på grund av övergrepp eller på grund av att de dött. Man har konstaterat att bland dessa barn är det mycket vanligt med både droger och sexuella övergrepp. Det är vanligt att de också bär på undermålig psykisk hälsa.

Studier visar att barn som lever i krigssituationer och med terrorism inte bara har en försämrad psykisk hälsa. De hamnar också ofta i handel och missbruk av droger samt prostitution. Förra året publicerades en vetenskaplig artikel som beskrev situationen för hemlösa barn i Los Angeles. Man fann att en stor del av dessa missbrukade droger. Det handlade ofta om centralstimulantia, men nästan 50 procent använde också smärtstillande narkotiska läkemedel.

Det finns färska studier som beskriver att mer än 100 000 flickor – globalt sett – används som barnsoldater. Dessa utsätts för tortyr, våld och droger och är extremt traumatiserade både psykiskt och fysiskt. Inte sällan förekommer våldtäkter, men flickornas kroppar är inte utvecklade för att föda, och många dör under förlossning. Många har lyckats fly och har sökt asyl i andra länder, och där har man fått arbeta med kvalificerade metoder för att kunna hjälpa.

Det finns tydlig forskning som visar att oavsett om det handlar om gatubarn eller ensamkommande flyktingbarn så har barnen svårt att tillgodogöra sig skolundervisningen i det asylgivande landet. Många av de ensamkommande barn som kommer till Sverige behöver avancerad hjälp. Sjukvården har inte resurser att ta emot alla som har posttraumatiska stressyndrom, en vanlig diagnos efter svåra trauman. Det vet myndigheterna om. Socialstyrelsen publicerade nyligen en utredning som beskriver de behov som kan finnas hos de ensamkommande. Man beskriver problembilder och ger förslag på hur behoven ska tillgodoses. Men den goda viljan till trots så handlar detta än så länge mera om rubriker än effektiv praktik.

Därför behövs kunskaper om preventivt arbete. Läkarstudenter stärker i projektform svenska gymnasieungdomar mot skadligt bruk av alkohol, narkotika och tobak.

I samarbete med Karolinska Institutet och Svenskar och Invandrare Mot Narkotika (SIMON), förutsatt medel, kommer metoden att anpassas med hjälp av läkar- och psykologstudenter till nyanlända flyktingbarn.

Stockholmspolisen har gett ut en underrättelserapport där det framkommer att man under åren 2012–2014 registrerade nästan 2 000 anmälningar där de misstänkta tillhör gruppen ”minderåriga utan permanent hemvist och utan vårdnadshavare i Sverige”. 500–600 pojkar har varit brottsaktiva under dessa tre år. Ensamkommande barn har hamnat i såväl den illegala droghandeln som i egen droganvändning i Stockholm.”

Annonser