image

Lugnt och stilla i Näs. Ingen julhets som i stan. Perrito har börjat acceptera att han är ensam. Som många andra ensamma själar självmedicinerar han. Den här veckan är det julskinka. Middagsmaten som han gärna sparade till nästa dags frukost slinker lättare ner om kulorna toppas med lite julskinka. Närhelst Husse tar fram julskinkan börjar tassen skrapa mot de nya köksdörrarna. Det ger snabb utdelning. Den avgnagda tennisbollen är en annan kär leksak som håller humöret uppe. Matte kan ibland få nog av att ligga under soffor och skåp när bollen är borta och Perrito ylar tills bollen är hittad igen och friden återställd.

Sjön börjar lugna sig lite tack vare de senaste dagarnas köldknäpp. En tunn vit isskorpa täcker landskapets stora djupa sjö. Som vanligt oroar jag mig för svanparen. Hann de iväg söderöver i tid? I går kväll när vi sprang längs sjön i mörkret hördes det nästan som sjön råmade. Eller var det kanske korna i Bjällsta? Ärligt talat, det är läskigt att gå längs de mörkaste sträckorna. Trots reflexvästen känner jag mig osynlig. Perritos reflexer är inte heller överdrivet stora; bara de sedvanliga tassarna på galontyget.

I söndags hade vi Näs-Kornsjös läsecirkel här. Till den här träffen hade vi läst Stina Stoors novellsamling Bli som folk. Det är bara att upprepa igen och igen : Västerbottens inland håller ställningarna som Sveriges författarjordmån nummer ett. Stina Stoor är en fena på ordtillverkning. Speciellt lade jag märke till verben och substantiven hennes. Smaka på de här bilderna: storlog, hurvades, småtrampat, surslamrade, drämdes, pulat på,grantjaln, lilltjaln, blöttjäln, skrymttjäln, utflyktsfrid, myggsången, dikesvattnet, svikarskit och paradisvarelse. Tror inte de skulle bära långt i storstäderna men i Näs- Kornsjös läsecirkel gick det hem.

Annonser