Efter att ha plöjt igenom Psykodrama av Magnus Dahlström tror jag jag gör bäst i att börja om med boken ett varv till. Det finns en skatt begravd i textmassan som jag måste komma åt. Efter förra boken Sken ville jag träffa Dahlström och fråga honom hur han bara kan leva  sig in i sina rollfigurer som han gör. Ja en fullkomligt gudabenådad allvetande författare är denne Magnus Dahlström. Den klaustrofobiska skildringen mellan en terapeut och hans patient tar fullkomligen livet av sina läsare i Psykodrama. Trots obehaget läsningen ger vill man köpa en ny biljett och åka en gång till. Det måste vara den här kicken självskadefolket vill åt. Jag tror Dahlström medvetet skapar en skrattspegel åt läsaren. Vi behöver gå genom flera kretsar med vår ledsagare för att slutligen förstå undergången. Jag har alltid gillat böcker vars thriller utspelar sig i tankarna, reflektionerna, minnena – det var därför med berusning jag läste Knausgårds Min Kampsvit, Dostojevskijs Brott och straff och Gun Britt Sundströms Maken för att nämna några av de oförglömliga.

Skatten fann jag till slut även om jag fick ta hjälp. Niklas Qvarnström skriver en underbar recension i Sydsvenskan …” och precis som karaktärerna i Spådom och Sken identifierar sig terapeuten i Psykodrama helt igenom sin yrkesroll. Om något utgör romanerna en triologi om språkliga och mentala yrkesskador, och illustrerar Sartres mer än halvsekelgamla – men ack så aktuella – varning om vad det kan göra med människans frihet om hon låter sig definieras av sitt arbete. Av sin samhällsfunktion. Av sin roll.”

Dahlström behandlar en civilisationskritik vi borde tala mycket mer om.

Annonser