Efter Wilks framträtt på ett möte hos islamofobiska Sion i New York valde Jamtlis konstnärliga chef Henrik Zipsane att bojkotta Lars Wilks från sommarutställningen Udda och Jämt 2012 – och efter att ha sett UG om talet hos Susanne Geller minns jag att jag tyckte det var rätt gjort. Men när sedan Marianne Lindberg de Geer drog sig ur i protest tätt följd av Anna Odell visste jag inte vad jag skulle tycka. Vet sedan inte om det blev några utställare kvar.

Jag vet bara att jag som de flesta svenskar är oerhört lättpåverkad och alltid vill hålla mig på rätt sida om humanismen och sanningen. Horace Engdahl tog upp den här ängsligheten hos nationen i Min Sanning när han jämförde Sverige med Tyskland. Knausgård tog upp kritiken mot svenskarna i sin artikel i DN där han kallade Sverige för cyklopernas land.

Åsa Linderborg skriver apropå sängkammarscenen i Mannen på taket att en sådan scen omöjligt skulle kunna spelas in idag. Lars Wilks har ett eget sällskap i Danmark som följer hans konstnärliga projekt. I Sverige har han nog inte många supporters förutom Marianne Lindberg De Geer och några säpovakter.

Hans brott hos folket är islamofobi. Det är ganska konstigt att Wilks både framkallar avsky hos muslimer och svenska kulturvänstern. Vad har de gemensamt hittat för fel hos Wilks? Uteslutningen ur den egna kåren beror på Wilks kontakter med Sion, en grupp i New York ledd av Susanne Geller som efter 9/11 startade krig mot islam och jihad.

Och Lars Vilks vet om att det är minerad mark han går på.

– Det är lätt att trampa fel, man kan landa i en kraschlandning. Allt borde kunna undersökas, bli en del av ett konstverk. Men det menar ju inte alla, säger han innan avresan mot New York.

Historien kommer väl att visa vem som hade rätt. Wilks eller de som låtsades att det här sällskapet skulle dö ut om vi aldrig pratade om dem.

När Marianne L De Geer nu lämnar sin konstnärliga chefspost på Kulturhuset/Stadsteatern är det i protest: dels med Benny Fredrikssons behandling  av Lars Wilks på Anna Odells vernissage men också Fredrikssons obekväma hållning till  Makode Lindes utställning ”Negerns återkomst”. En titel som inte kunde accepteras, enligt Herr Fredriksson.

Den här censuren är förödande för konsten. Konsten måste vara fri och konstnären måste kunna väcka debatt med sin konst.Hur ska vi annars få se tolkningar av den avhumaniserade människan. Vi ser redan vad som har hänt inom det liberala medialandskapet. Det kryllar av råttor i källaren. De pratar med varandra och ingen säger emot och hatet växer mot samhället som man upplever har förrått folket. Det blir inga samtal.