Efter Cristians ljuvliga 30-årskals i Umeå har det varit helt dött här på bloggen. Vilket naturligtvis föder frågan:

-Har det alls inte hänt något värt att skriva om på en hel vecka? Jo tack det har det visst, men jag vet bara inte hur jag ska berätta den surrealistiska historia som jag har varit inblandad i. Jag bestämmer mig för en kronologisk återblick.

Måndagen 25 januari mördades en ung kvinna, Alexandra Mezher, på ett HVBboende i Mölndal. En sjukskriven kollega ringde då till mig på jobbet och berättade att han hade bett vår chef ordna en flagghissning för att hedra den bortgångna kollegan. Jag tyckte det var vackert tänkt av Carl som förutom att jobba hos oss även är anställd som pastor på häktet i Umeå. Någon flagga kom dock aldrig upp den dagen.

Tisdagen 26 januari började Carl och jag planera för en liten träff där vi skulle kunna träffas och prata om det inträffade. Carl var mycket upprörd över rikspolischefens uttalande, efter mordet, där Eliasson ägnade mer tid åt att förklara gärningsmannens bakgrund och även förklara mordet som ett resultat av flyktingkrisen. Jag lovade att kolla upp om Träffpunkten var ledig för en samling tidig morgon söndagen den 1 februari.

Onsdagen 27 januari bokade jag Träffpunktens lokal och jag skickade även ut en inbjudan till övriga boenden. Carl skulle sköta samlingen och Brommy från Opalen skulle spela piano. Jag erbjöd mig att läsa en dikt.

Torsdagen 28 januari samtalade Carl och jag med ÖA om mordet och tankar det hade väckt hos personal och ungdomar.

Fredagen 29 januari blev vi kontaktade av vår chef som förklarade att samlingen stred mot kommunens policy. Vi fick inte hedra någon person som dött utanför kommunen.

Lördagen 30 januari meddelade Carl mig att vi var välkomna att hålla vår samling i Elimkyrkan på söndagen. Carl skulle fortfarande tala, Brommy spela och jag läsa min dikt. Jag bestämde mig för Alla Träd Väntar Fåglar av Solveig von Schoultz. En dikt som innehåller både förundran och stillhet.

Söndagen 1 februari anlände jag för första gången i mitt liv till Elimkyrkan. Klockan elva var kyrkan full. Flera kollegor och ungdomar hade slutit upp och även min VÄN Madde kom. Carl hade förberett allt väldigt väl. Det blev oerhört fint. En ungdom tände ett ljus och en annan ungfom läste en dikt. Vi skrev på kondoleanskort som vi skulle skicka till Mölndal och Borås.

På kvällen var det ett inslag om vår samling på Mittnytt.

Annonser