image.jpg

Det är så mycket oro i mitt liv att jag glömmer bort att följa allt underbart som händer framför näsan på mig. I kväll var jag på logen och sökte rätt på några plastbaljor och de jag fann var fulla av sågspån och smuts. I stället för att ta in baljorna i badrummet slängde jag mig ner på alla fyra i bäcken och diskade upp dem i det kalla forsande bäckvattnet. När jag ändå låg ner började jag titta mig omkring -den här kraften som naturen sparat sig till under vintern och som sedan bara exploderar framför oss medan vi går och tänker på annat: varför finns inte den hos människan också? Och solen som är uppe längre och längre för var dag fram till Midsommar. Jag vet att jag tänker varje midsommardag att jag hade chansen men tog den inte. Nästa år ska jag ta vara på ljuset bättre …

På lördag är det Valborgsmässoafton. Pappa berättade i söndags om sina minnen från hemmet i Vännäs dit alla barn var välkomna att fira Valborg. Eftersom de hade ett litet skogsskifte la de rejäla stubbar på majbrasan som brann i flera timmar. Efter brasan brunnit ut bjöd min farmor alla barn som sov över i ladan på choklad och smörgåsar. Pappa frågade vad vi skulle göra på lördag. Jag svarade som moderna stressade människor gör ” att det har vi inte hunnit tänka på.” Ingenting har någon betydelse längre. Jag visste inte ens om att det var Valborgsmässoafton på lördag.

Under de mörka vintermånaderna går vi ofta och längtar .Det är underbart att vänta på att ljuset ska komma tillbaka, att sjön ska gå upp, att få njuta av vitsippsbacken på tomten. När det sedan sker sörjer jag att jag missade knoppningstiden. Samma sak med livskraften i rabarbern. Jag kan stå och stirra på den erigerade plantan och tänka att här ska jag stå varje dag och se på när den slår ut. Nästa gång jag tittar dit hänger bladen tunga.

Den här våren ska bli den bästa våren på länge. Jag ska springa ut och följa varje förändring. Studera rabarberknopparna, måla av dem och titta på teckningen till vintern och säga att jag försökte.

 

Annonser