Ni ser bilden framför er! Julnatten från Italien; en stjärnklar himmel som lyser på den vita tvätten som hänger på klädstrecken i skyn mellan husen. Precis så ser förmodligen miljön ut i Ferrantes Neapelsvit  där människorna i kollektivromanen Min fantastiska väninna lever för och av varandra i ständiga vardagsintriger uppburna av klass men framför allt kön. För flickorna är det ingen självklarhet att studera och trots Lilas begåvning för studier blir hon tvungen att stanna hemma på dagarna och hjälpa sina föräldrar. Jag har bara läst första delen och jag längtar redan efter att del två ska översättas. Bokens storhet ligger i berättarjagets genialiska blick för små nanoförändringar hos Lila men även hos de andra i kvarteret och bara en liten återblick på sig själv. Det är en självutlämnade beroende – och kärleksförklaring till Lila som ständigt överraskar sin omgivning med egna lösningar på sin svåra livssituation. Hopp förmedlar romanen sina läsare. Kanske ligger en förklaring till Ferrantefebern i just den känslan men också en spännande miljö-och personskildring från en tid och plats som vi inte kände sedan tidigare annat än som en illustration till julnatten.

 

Annonser