Lämnar nattåget och går in på Centralstationen i Göteborg, känner igen deras ansikten, deras tunna kroppar, deras raka hår på håll. Sysslolösa hänger de i små grupper. Ögonen trötta av brist på sömn. Ensamkommande kallas gruppen, ensamkommande flyktingbarn för att vara mer korrekt. Jag kallar dem för Sveriges ensammaste killar. Jag åker tillbaka till Norrland igen. På stationen står de och röker. Vi hälsar på varandra. De kommer närmast från flyktinglägren i Iran men deras föräldrar kommer från Afghanistan. Föräldrarna behöver pengar till medicin, till mat, till kläder. I hemlandet har talibanerna tagit över igen. Ingen pratar om att återvända. Istället skickar många föräldrar iväg sina arbetsföra pojkar till Sverige , till England till Tyskland , till Norge .

Jag åker till Kiruna för att fjällvandra. På stationen står de och röker. Ensamma. På kvällen vandrar de förbi vår pizzeria. Jag köper godis i Gällivare, framför mig i kön lägger tre killar med hazarutseende upp Cola och chips på bandet. Kvickt går de iväg med sin dyra kasse.

Vi åker in i Robersfors. En ort med två tusen invånare, en ort som idag har fyra boenden för ensamkommande.Jag ser dem sitta i parken vid lunchtid. Ingen har arbetskläder på sig. De väntar. I Göteborg, i Övik, i Stockholm, i Kiruna sitter de och väntar. I nio veckor väntar de på att sommarlovet ska ta slut. På att skolan ska börja. På att asylhandläggaren ska skicka ett brev. På att Gode mannen ska hitta på en fisketur. På att mamma ska bli frisk i Iran. På att brorsan ska få stanna i Tyskland. På att det goda livet i Sverige ska visa sig. På att hjärtat ska börja slå.

Annonser