image

Först hittar vi inte igen stugan. Vi kommer ända fram till sjöns ände innan jag ringer upp Ivar som åkte två timmar före oss. Han konstaterar att vi kört för långt och ber oss vända och kolla ut på sjön. När vi ser en ö i sjön så ska vi stanna, säger Ivar. Det misslyckas. Jag ber honom gå ut och ställa sig på vägen. Platsen som Bengt och Isabella Ogland hittade och valde för sin fjällstuga 1965 har precis allt i skönhetsväg. Så här års är färgerna i naturen en impressionististisk karta av återkommande gula och gröna nyanser.

Tomten som sträcker sig ner till Tängvattnet har väldiga branter. När hundarna och jag gick ner till sjön föll lille Chico nerför en ravin för att sedan landa i Röttjebäcken. Jag hann dö lika snabbt som han var uppe igen. Pust, så hemskt! Jag gick direkt till stugan och berättade för Anka som höll stugan varm medan Ivar och Cristian hamrade på taket. Tidspress var ordet och vi kvinnfolk stod för värme och mat, fullmånen stod för kvällsljuset.  Ivar hade även hyrt ett elaggregat för maskinerna  (och det var ju tur för mobilerna.)Matfrågan kan bli lite knepig en sån här gång men vi kvinnfolk hade talats vid ; Ankas thailändska fredagsmiddag var HET och god. När det var dags för lördagsbiffarna ville jag pimpa med lite kantareller. Jag sprang då rakt uppför bäckravinen – med den giriges svampblick märkte jag inte branten förrän det var för sent. Hur skulle jag komma ner? Jag skrek på min man som likt en älgtjur klev upp och hämtade sin kone och hennes svampsås.

 

Annonser