Om nån karl fick för sig att fråga fram (se Åsa Beckman DN) mig och ställa frågor om mitt mående skulle jag svara något i den här stilen:

– Jo tack , roligt att du frågar.. jag känner mig kluven eftersom jag ska avsluta mitt yrkesliv och börja leva på den pension jag lyckats skrapa ihop under livet.

– När sker det här?

– Årsskiftet 2016/2017

– Och hur känner du inför det?

– Jag känner både lättnad och skräck. Låt mig förtydliga: det ska bli skönt att slippa gå till ett lönearbete där tvåvägskommunikation är ett förlegat ord, det ska bli skönt att slippa sitta på meningslösa personalmöten som jag gjort i snart trettio år. Proletariseringen av läraryrket och många andra kvinnoyrken är djupt olycklig för samhället och familjen.

– Jag förstår. Du har pratat mycket om det där tidigare. Varför känner du då sån skräck?

– Det är inte konstigt. Vi identifierar oss helt med vårt arbete, vår arbetsroll. Vad blir jag den 15 januari? Vad ska jag kalla mig då ? Det känns som jag närmar mig tonåringens värsta period när hon ska välja program till gymnasiet. Vad är bäst, nästbäst?

– Har du inte några fritidsintressen. De som går i pension brukar plocka fram de osorterade fotoalbumen den första tiden. Eller gå en språkkurs? Vad har du för planer?

– Sonen och jag ska börja en spanskkurs i februari. Vore fantastiskt att åka till Colombia tillsammans efter fredsavtalet. Det är ju ett kärt nöje. Andra saker jag skulle vilja göra, förutom lära Chico agility, är att börja jobba i en nykterhetsrörelse. Men jag misstänker att alla som jobbar där skulle tråka ut mig.

– Det lät ju nytt och intressant. Varför detta intresse för nykterhet?

– Jag har inte druckit alkohol sedan 9 maj. Först var det mest för vetenskapens skull. Vad händer när vi blandar massa kemikalier i kroppen. Men efterhand har jag fått upp ögonen på vilket nationellt missbruk som pågår. När jag sedan började läsa om sambandet mellan cancer och alkohol blev jag rädd. Varför pratas det vin och öl i varje radio-och tv-program? Det kommer att bli precis som med rökningen om ingenting görs. I Kalle Moreus lätta familjeprogram dricks det hela tiden. I Så mycket bättre blir den nyktre alkoholisten Tommy Nilsson tvungen att förklara sig i varje program. På Facebook lägger människor ut bilder på mat och vin som om det vore stöldgods de kommit över. Jag tror faktiskt att folk super sig igenom helgerna för att orka med nästa vecka.

– Saknar du inte själv vin till maten?

– Inte nu längre. Jag gjorde det i somras. Det som händer idag är att jag ser inte fredagsmiddagen som veckans höjdpunkt.

– Vad är veckans höjdpunkt idag då?

– Dagens höjdpunkt är att komma in med hundarna efter en rejäl skogstur. Att sedan få sätta sig och skriva och de ligger på rygg intill mig. Det är dagens höjdpunkt.

– Kanske det blir fler sådana dagar?

– Ja det kan ju hända att jag får mer tid för promenader. Men här kommer också skräcken in.

– Vad har det med skräck att göra?

– Jo det är ju roligt att skriva när det inte finns så mycket tid. Det går alltid att säga att jag måste fånga dagen, stunden. När det bara finns tid och inga tidsramar vet jag inte hur det kommer att funka. Vad ska jag då ha för motstånd? Det är ju i pressen och motståndet hjärnan skärper sig och flödet kan komma fram. Att varje dag sätta sig och bara försöka åstadkomma något bra känner jag skräck för. Hur blir det när arbetskamraterna slutar höra av sig?

– Det där pratar alla som går i pension om. Inget nytt direkt. Alla vill bli behövda och efterfrågade. När vi jobbar och har familj är det för mycket av den varan. Sen säger alla att det blir tyst.

– Ja, det kanske måste bli det – kaos- innan det nya tar form. Jag ska läsa Ellen Key igen. Hon var väldigt desillusionerad den sista tiden av livet. Det tror jag stämmer väl för kvinnor som slagits för att barn ska få det bästa.

Annonser