Än en gång har jag sträckläst Ferrante utan att bli ett dugg klokare. Vad vill författaren säga med sin Neapelsvit? Vem bär ansvar för vad?  Vad är orsak till att vissa personer kan bryta handlingen när allt verkar gå på tomgång? Människor möts i en utvecklingstrappa  som här och där har ruttna trappsteg vilket gör att alla oavsett klass är dömda till gråzoner i Elenas backspegel.

Väninnan Lilas glans finns inte kvar i volym tre ; ömsintheten mellan väninnorna ligger nere. De kontrollerar varandra – som väninnor gör på slutet -utan större medkänsla eller reaktion. Kanske spänner Ferrante bågen lite väl högt när Lila utan utbildning parallellt som hon är aktiv i störtandet av den skamlösa patriarkala kapitalismen utrustar sig för att bli en pionjär inom datatekniken. Elena satsar på sig själv. Hon lämnar kvarteret gifter in sig i den akademiska adeln och ger samtidigt ut en bok som skildrar orättvisorna hon kommer ifrån. Bokens höga värde på den litterära marknaden gör att Elena blir en efterfrågad föreläsare och publicist.Det går bra fram till familjelivet slukar all tid. Ferrante har svårt med moderskapet. Det finns inte något sunt förhållande mellan mor- barn i hela sviten. Mödrarna är själviska, osäkra,  elaka individer. Barnen är alltid i vägen- om de inte kan visas upp.

Böckerna av Ferrante är skrivna med den allvetande författarens berättargrepp. Det mesta återberättas i referatform. Avgörande händelser bakas in i korta händelsekedjor. Tyvärr lämnas läsaren utanför i dessa avsnitt vilket förminskar inte bara handlingen. Personerna blir ointressanta och schablonartat skildrade. Kanske är Ferrante en skicklig seriemanusförfattare som vet exakt hur lång tid  det ska vara mellan vardag och kaos för att fånga publiken.Hög samhällsklass  är hursomhelst ingen garant för det goda livet.

Annonser