Det förlorade barnet, fjärde och sista delen av Ferrantesviten ligger på nattduksbordet. När de sista tjugo sidorna var allt som återstod var jag utom mig av utmattning. Jag läste en sida la bort boken kollade av läget på Facebook , TV-middagen på Fanjunkarvägen utlagd, läste en sida till, hoppade upp och kollade av familjens status, gick tillbaks till boken och tog tag i de återstående sidorna. La boken ifrån mig på ett slarvigt ställe,  Chico får gärna äta upp den tänkte jag uppgivet som om jag blivit bedragen och övergiven. Därefter tog jag fram mobilen och klämde alla recensioner. Alla höll med om att den sista delen var starkast. Jag var väldigt kritisk efter den tredje delen vilket jag skrev om här på bloggen ”Vad vill Ferrante?”

Här kommer MIN recension : Ferrantes språk är formaliserat. Hennes prosa följer en mall som läsaren snabbt vänjer sig vid; dock utan halvsuckar nu och då. Det är mycket som skildras i svartvitt. Motsatser förekommer flitigt . Nyanser är sällsynt. Det går bra eller inte bra. Kärlek följs av hat. Familjekonflikter  ordnar i regel upp sig efter ett kort meningsutbyte. Ibland ligger man mycket och ofta och ibland inte alls.

Uppfostran skildras utifrån ett darwinistiskt perspektiv.Barnen följer föräldrarna. Speciellt ärvs deras starka sidor, intelligens och kroppsform, tveklöst.

Karriären, affärerna går utomordentligt väl eller så är det konkurs och avsked som väntar.

Nu gör jag inte Ferrante rättvisa och stoppar katalogiseringen. Jag begär för mycket av detta gigantiska romanbygge som på 1600 sidor spänner över femtio år av Neapels historia. Kvinnornas historia, männens historia, familjernas historia, bildningens historia, kommunismens historia, de stora klassklyftornas historia, Bourdieus läras historia och framför allt VÄNSKAPENS HiSTORIA där konkurrensen mellan väninnorna blottläggs i förhållandet till bildning och språk. Vem-skriver- bästfrågan blir aldrig besvarad.

Jag sporras att fortsätta skriva.

 

Annonser