Ack, vilken vacker dag det blev; soligt och nästan ingen vind att tala om. Mitt vanliga hundpromenadstråk känns fortfarande oroväckande sedan grannfrun upptäckte blåbärsbajset. Jag såg själv fotot och nog var det björn alltid. Därför avstår vi från vår skog ett tag till. I och för sig är jag väldigt road av björnar och skulle inte önska mig annat än att få hälsa på en brunbjörn. Det är hundarnas liv jag är orolig för. Vi tog oss idag till ett nytt område där vi kunde gå på en så hög höjd att vi hade fri sikt över dalen. Inte för att jag är harig på något sätt men det är en fördel att veta var fienden står. Jag minns nyårsafton 2010 då vi gick samma väg och plötsligt dråsade en älg ner i dalen. Perrito som aldrig varit tänkt till jakthund tog upp jakten och ramlade efter i djupsnön. Det var med stor list jag lyckades få upp honom. Innan jag flyttade på landet var jag som de flesta gissar jag. Det var sommar och sen blev det vinter. Efter tjugoett år i Näs vet jag bättre.
Jag vet vad som händer i oktober till exempel. Den 26 oktober slutar sommartiden och då blir det mörkt innan middagen. För att hinna med hundpromenaderna måste vi säga upp oss och börja jobba skift. September brukar vara en kalasmånad. Tidigare när vi gick i Björnskogen plockade vi alltid svamp i september. Jag brukade fylla mössan och fickorna om jag hade glömt att ta med påse eller korg.
I dag den sista september gick vi mest omkring på höjden och tog adjö av träden kalvarna och jorden. Yushi var verkligen i toppform. Perrito försökte minnas var han mötte älgen nyårsafton 2010.