Först hörde jag något svammel om fredagen den trettonde. Sedan gick vi iväg till museet som var startskottet för fackelmarschen mot torget. Det var god stämning inne på museet. Alla hittade någon bekant iförd regnställ. På torget var det en blandad skara talare,från lågstadiebarn till pensionerade präster och lärare. Det blev en bra mix. Nöjda sprang vi tillbaka till jobbet.
På kvällen kom det otäcka nyheter från Paris. Unga oskyldiga människor har åter fått betala med sina liv genom massavrättningar på öppna platser. Dödade av terrorgruppen IS som ett svar på Frankrikes inblandning i kriget mot IS- styrkor i Syrien.
På mobilfilmer ses människor hoppa från fönstren på tredje våningen på baksidan av Bataclan Concert Hall där de flesta dödsoffren skördades. En sexårig pojke från Chile förlorade både sin mor och mormor under attentat i Bataclan Concert Hall. De var där för att lyssna på The Eagles of Death Metal. Vissa klarade sig genom att gömma sig i flera timmar. Jag minns berättelserna från de överlevande på Utöya. Vi tar del av tortyren genom tekniken som gör att rädslan sprider sig från människa till människa på förmodligen den kortast tänkbara tid. Vi får reda på händelserna platserna skräcken men vi är inte på plats och vi har inte förlorat någon men världen är förändrad igen och ingen kan förklara varför hur mycket de än rapporterar extrainsatta nyhetssändningar.
Jag får mer utav att läsa Åsa Linderborgs recension av Underkastelsen av Houellebeqc.
” I Sverige är upplysningen inget begrepp som man kan svänga sig med i en valrörelse, trots att den sociala ingenjörskonst som konstruerade folkhemmet är en direkt utlöpare från just den. Men i Frankrike, upplysningens vagga, har begreppet på senare tid blivit en stridsfråga. I kampen mot både muslimerna och kulturrelativisterna hävdar Marie Le Pen, att det är Nationella fronten som försvarar upplysningen – det är de som står för det rationella tänkandet.
Det är en bluff så klart, eftersom upplysningens kärna är idén om alla människors lika värde. Men det är intressant ändå hur de franska högerpopulisterna försöker vrida upplysningen ur händerna på de progressiva krafterna, som nästan inte vågar försvara de segrar som vunnits under två hundra års kamp, eftersom de inte vill stöta sig med vissa, företrädesvis manliga, muslimska krafter.
Underkastelse är fiktion, det handlar om muslimer som vinner makten i ett demokratiskt val. Paris 13/11 är på riktigt och handlar om islamister som, återigen, tagit till vapen. Det är inte ett dåd bland andra, det är historiskt i sin omfattning (utan att för den skull förminska Charlie Hebdo). Men kanske får vi börja vänja oss vid den här sortens attentat, precis som parisarna gjort i Houellebeqcs romanvärld.
Tragedin visar, än en gång, att kampen mot terrorismen är ett gigantiskt fiasko. Ockupationer, invasioner, utomrättsliga drönaravrättningar, tortyr och massövervakning – inget har stoppat terrorismen.
Det är bara IS som har ansvar för blodbadet i Paris 13/11. De som drabbats är helt oskyldiga människor som tittade på fotboll, lyssnade på musik eller satt på restaurang med nån de tyckte om. Flera av dem var säkert muslimer. Till offren hör jordens samtliga muslimer, som nu identifieras med nåt som de aldrig har önskat och inte sympatiserar med. Men de nykoloniala politiker och de bombliberala opinionsbildare som vägrar diskutera sin egen skuld för kaoset i Mellanöstern, gör sig själva skyldig till medlöperiets tyranni.
De som nu, likt Sverige statsminister, säger att Paris 13/11 är ett vidrigt hatbrott som präglas av bristande respekt för människovärdet, har naturligtvis rätt. Men samma sak kan sägas om de västerländska krigsinsatser som under tolv år bombat Afghanistan, Irak och Libyen till grus och aska. Som utifrån teorin att min fiendes fiende är min vän lyckats få IS att etablera sig i ett område till ytan lika stort som Storbritannien.
När Hollande säger att IS har utfört en krigshandling mot Frankrike, pratar han som om Frankrike aldrig utfört en krigshandling i arabvärlden.
De som nu säger att islamisterna gick till attack för att de avskyr den västerländska livsstilen, för det lätt för sig. Måltavlorna vittnar om ett sånt hat, men varför vågar vi inte prata om kriget mot dem som bor i Mellanöstern? Varför är det tabu att diskutera västvärldens katastrofala inblandning i den regionen?
Det går inte att bomba fram demokrati, det går inte att bomba fram fred.
Den här typen av hämndaktioner har förekommit tidigare. Moskva 2002, Madrid 2004, London 2005 – det är vedergällningar för olika former av aggressioner och inblandningar. Det är inte svårt att se ett mönster; stormakterna krigar och förhärjar ett område, en massa människor dör. Och så kommer hämndattackerna. ”
.