Oglands stuga har nytt tak
21 onsdag Sep 2016
21 onsdag Sep 2016
07 söndag Jun 2015
Posted lån
inKära Sverige, kära svenskar, kära kungafamilj. Jag funderar mycket över hur det är att komma till det här landet för första gången, för att kanske skapa en framtid här.
Ja, jag leker i dag att jag aldrig har varit i Sverige förut. Att jag går genom en korridor – inte en åsiktskorridor, utan en med golv, tak och väggar, kanske tavlor föreställande dovhjortar, krikon och pilkande glyttar från förr i världen. Jag föreställer mig att jag har med mig en tolk, som säger: ”Nu ska vi träffa Britt-Marie. Hon ska förklara hur situationen ser ut nu, och så får vi se hur vi går vidare”.
Det där att vi får se hur vi går vidare är ett av svenska språkets vanligare uttryck, kommer jag senare att lära mig. Just nu tänker jag bara att jag redan har gått väldigt långt. Mina barn är med sin pappa, i en förvaringsbox. De kan titta ut, men mig ser de inte från sin utkikspunkt. Det finns kritor.
Britt-Marie har signalgula glasögon och hög arbetsbelastning. Hon släcker mest eldar när hon borde få arbeta långsiktigt. Efter ett tag förstår jag att det är bildliga eldar. Det känns betryggande. I dag är det halvdag på Britt-Maries jobb, för i morgon är det röd dag. Sveriges nationaldag. Kungen och drottningen ska åka till Örebro.
Den svenska kungafamiljen är ett kulört resandefolk; ständigt på väg. Kvinnorna bär ofta långa, vackra kjolar. Traditionerna är mycket betydelsebärande i familjen, sedan många generationer. Det är inte lätt att få dem att bryta med ett gammalt sätt att leva, delvis religiöst betingat, och assimilera sig i samhället. Det finns djupa spår av hederskultur. Pappan i familjen måste godkänna barnens hjärtevänner innan bröllop kan stånda. En hållning som ter sig främmande för de flesta vanliga svenskar. Det sägs också att de har en annorlunda syn på vad som är arbete; hur man kan gå tillväga för att förtjäna sitt levebröd. Det måste vi våga prata om, och hoppas att det öppna samtalet leder till tolerans.
Att majoriteten vill fortsätta betala familjens underhåll, trots att vissa seder och bruk skiljer sig från det gängse i vårt moderna och sekulära fosterland. Vi i Sverige tycker att skilsmässor, regnbågsfamiljer, barnfrihet, ja, ett kalejdoskop av självvalda sätt att leva ska bejakas. En hållning som många har kämpat för, under lång tid och ofta till hög personlig kostnad. Ändå måste vi vara ödmjuka och inse att inte alla tänker och känner som vi.
Detta står i den broschyr Britt-Marie räcker mig över sitt nougatfärgade skrivbord. Nu har jag lite mer information om Sverige. Vi får se hur vi går vidare.
Sverige har en rik flora och fauna. Jag lär mig om ginst, styvmorsviol och mårdar. Fjällräv, ordstäv och hemväv. Jag lär mig också om den svenska vreden. Inte helt olik en springbrunn, visar det sig. Men strålarna skjuts i mer disparata riktningar. Några är arga för att jag får gå till doktorn. Andra vredgas över slöjan som täcker mitt hår (men jag äger ingen tiara). Åter andra är purkna för att det finns de som ber dem om pengar vid Konsum och Ikea, trots att vi i Sverige har ansträngt oss så för att åstadkomma en trevlig och välkomnande utomhusmiljö.
Jag börjar läsa svenska tidningar. I Expressen står det den 15 september 2013: ”Gustav V ville ofta pussas med sin hovlakej Engelberth Bengtsson”. Jag blir också sugen på att pussas, men måste gå till Arbetsförmedlingen. Det är självförtroendekurs i dag. Jag tänker att Gustav borde ha fått gifta sig med en man, och att det är bra att vi i Sverige äntligen har samma äktenskapslagstiftning för alla. På det sättet är Sverige ett föredöme. Jag känner mig lite stolt över att leva här. Men inte alla svenskfödda verkar stolta över mig.
Den svenska vreden tycks ofta handla om att vilja bevara saker och ting som de är. Men ingenting har ju någonsin fortsatt vara som det är. Ingen företeelse, i någon tid, någonstans i världen. Religioner, ekonomier, traditioner, familjestrukturer, samhällsstrukturer, språk – allt förändras, utan avbrott.
Det bestående tycks vara paniken inför att tillvaron, samhället, aldrig stelnar. “Kan vi inte bara bestämma oss för att allt är bra nu?”, tycks texterna på internet sammanbitet vädja. ”Nu är vi lagom jämställda, lagom många och förstår varandra tillräckligt bra. Peta inte mer!”
Men så är livet inte beskaffat, eller hur? Det skulle inte minst jag veta, om jag verkligen vore ny i Sverige. Jag skulle vara präglad av kunskapen att ingen människa kan begära förutsägbarhet och friktionsfrihet i samtliga skeden av sin levnadsbana. Än mindre kan ett samhälle det.
Om vi åker häst och vagn genom Gamla stan med nyputsade manschettknappar, kanske mångbottnat darrande med underläppen, om vi ser hästskjutsen på tv från vår lagom mjuka sittmöbel i Brösarp, om vi tynger en brits på en eller annan tillnyktringsenhet efter för mycket snaps, sakta gråter till tonerna av ”Märk hur vår skugga” – vad vi än gör kan vi vara förvissade om att vi i morgon kommer att vakna till en förändrad värld.
Vi får se hur vi går vidare.
Av Martina Montelius
Publicerad i Expressen och Kvp 06 jun 2015 08:17