Den bubbla som suttit klistrad runt halsen på mig hela januari börjar kännas svettig och obekväm. Jag måste ut. Solen ger oss 44 minuter mer ljusenergi idag jämfört med november. Det är därför min skyldighet som arbetsbefriad att ge något tillbaka till naturen. Ska jag våga köra till Sollefteå och ansluta mig till ockupationen av nerlagda BB? Eller ska jag gå med i Nya SDModeraterna och hoppas på en plats i kulturdepartementet efter nästa val; försöka rädda några landvinningar Ellen Key och hennes kompisar arbetade för! Ja, var gör man bäst nytta? Hemma med hundarna kanske.
Jag skulle kunna köpa en båtbiljett till Amerika. Flyg är inte att tänka på efter Barneys senaste inreseförbud för araber och iranier. Det kommer att smälla vilken dag somhelst. Varför ska då jag som aldrig tidigare satt min fot där åka dit just nu? Det är en berättigad fråga. Jag hade när jag var barn och satt på en pall i vårt rum på Riddargatan 2c i Umeå ett samtal med mig själv. Jag vet att jag där på pallen framför fönstret vid åtta års ålder lovade mig att jag en vacker dag skulle göra en stor insats för världen. Dag Hammarskjölds plan hade störtat och min mamma grät för vi hade förlorat vår fredsfurste.Då bestämde jag mig för att göra mamma glad igen. Femtiosex år har gått men jag har inte glömt mitt löfte. Det går inte att alltid tro att någon annan ska göra allting. Någon annan har alltid nog av sig själv. Jag har under en månads tid vandrat i trapporna på lustiga huset utan att komma underfund med varför eller hur livet ska levas så lyckat som det sägs. Att få dö som en martyr ger nog fler hjärtan på Instagram än om man petar ner några tomatfrön i februari?