Vilket släktskap kan man inte känna med en författare som formulerar sig så att ögonen blir klara och hjärtat lyckligt.I går läste jag Kristian Lundbergs debattinlägg om ett före och ett efter som jag här bjuder ett smakprov på. Kristian Lundberg förklarar vår oförmåga att se helheter så här:
” Det är naivt att föreställa sig att förlusten av vad man kan kalla för ”den läsande allmänheten” inte skulle skapa återverkningar i det politiska samtalet, i de vardagliga val som vi gör, i den ideologiska verklighet som formar våra tankar. I ett svävande nu av historielöshet, där också författaren har förlorat sin funktion som återberättare och förvaltare av minnen blir vi dömda till att upprepa våra misstag.
Det finns en sorts pågående historielöshet.
Den breder ut sig, inte minst genom en nedmonteringen av biblioteken. Vi skapar försämrade skolor. En brist på bildning och kunskap skapar en grogrund för just den här speciella typen av oförmåga att sätta samman lösa delar till en helhet. Vi lever i en värld av fragment ….” Aftonbladet
Här finns svaren på varför vi behöver utse syndabockar när det händer oförutsedda händelser som krig, flyktingvandringar och miljöförstöring som egentligen inte alls borde upplevas som de impulsliknande naturkatastrofer de framställs som med tanke på den råa kapitalismens förvandling av människan till en vara. Vi har idag tillgång till den snabbaste kommunikationen människor emellan men ändå blir vi tagna på sängen varje gång medierna berättar om hur kvinnor och barn blir avrättade på en lekpark i Pakistan av en självmordsbombare som räds den nya tidens ideal där mänskliga rättigheter är det mest eftersträvansvärda att leva och kämpa för. Vi tror inte det angår oss men det gör det. Vi kan delta i deras kamp genom att låta människor komma hit och söka skydd och gå i skolan och genom utbildning störta det gamla våldsamma patriarkatet.