I flera dagar har jag gått runt och vridit på mina intryck av filmen Flocken. Chockad, ja visst! Men varför? Historien är redan känd. En flicka blir våldtagen på skoltoaletten, hon väljer att berätta för polisen och sedan är hon skolans kyrkans fotbollslagets och slakteriets utfrysta lilla lögnerska som ingen vill tro på. Samtidigt fångar kameran gärningsmannens vemodiga ansikte som alla ställer sig bakom. Även efter erkännandet och domen. En modern grekisk tragedi där peripetin kommer direkt efter skolavslutningen i kyrkan där prästen i sitt tal välsignat den fina gemenskapen som rått i byn under vintern.
Vågar någon anmäla en våldtäkt efter att ha sett filmen? Eller är det inte det som är viktigt med filmen? För det blev ju inte bättre efter att domen fastslagit att pojken var skyldig. Då fick offret hela folkmobben mot sig. Hedersmord blir alltså hennes straff; uteslutning ur gruppen. Människans värsta straff. Anpassning till gruppens hierarkiska system där patriarkala intressen bestämmer vem som talar sanning. Att förlägga handlingen till en by i Norrland är på modet då det gäller att gestalta starka känslor på duken. Såsom i himlen och Såsom på jorden, Jägarna I – II och andra populära TV- serier.
De vuxna som bär ansvar för dramats ondska förstår det inte själva. Totalt förblindade av att putsa sina varumärken märker de inte att deras uppträdande aldrig lämnat högstadiets sociala kodex. Vilket märks i deras språkbruk, konfliktlösningserfarenheter, maktmissbruk och kvinnosyn. Ingen i byn har fyllt mer än 16 år och det får naturligtvis konsekvenser när de har barn i samma ålder som behöver vuxna förebilder att se upp till.
http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/flocken/
http://www.svd.se/skildring-av-14-aringens-utsatthet-ger-andnod/om/hostens-filmer-2015