Kan inte tänka mig bättre midsommarläsning än denna personliga recension av Sinziana Ravini
22 jun – 2016 Göteborgs Posten
”Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda” står det som bekant i Moseboken. Stoft är också titeln på Lars Noréns nya diktsamling. Titeln får mig automatiskt att tänka på Bibelns mörka förgänglighetstematik. Jag har aldrig riktigt förstått hur Bibelns lovtal till stoftet hänger ihop med dess och kanske tidernas bästa PR-trick – löften om ett evigt liv.
Om ”stoftet” är början och slutet på allt, var finns då räddningen? I ”stoftet” skulle säkert Norén säga, för hans diktsamling är en enda lång och absurdistisk golgatavandring genom mänsklighetens fåfänglighet. Inget verkar riktigt stå på spel längre, för Gud är död och mänskligheten bortom all räddning. Vad återstår? Ja, ni gissade rätt – stoftet.
Det är som om diktarjaget gick omkring med en dammvippa genom historiens dammlager. Ibland stannar han upp. Blåser upp dammet i guldskimrande virvlar, ibland låter han stoftet lägga sig som en kvävande hinna över tankarna. Och Norén skriver, tvekar, skriver om, men lagt kort ligger, i detta ändamålslösa sökande.
Och vad finner man när man inte riktigt vet vad man söker? ”människor som saknar spärrar” och som ”tack och lov, ramlar ut ur sig själva och reser vidare”, en ”nihilistisk dörr mot himlen”, ”dödsregn”, ”korsfästelsemuseum”. ”Saturnus splittrar de bundna och Kronos offrar sina barn”. Nazistiska barnhem men också ”vanliga människor” på väg bort. En gammal kvinna säger: ”Jag skulle en sista gång vilja komma ut för att höra måsar, och vågor”. Här finns också den typiskt Norénska kusligheten i svindlande betraktelser som: ”bakom de levande hänger plaggen av tid, från barn som inte förstår att de inte finns” och uppmuntrande fraser som: ” ju mer du lever, desto värre blir det säkert”. Noréns Stoft är kanske inget man skall sitta och läsa vid frukostbordet, och heller inte när man är nykär, precis tagit studenten eller ute på solsemester. Å andra sidan är det precis i sorglösa stunder man behöver påminnas om alltings förgänglighet. Medeltidens stora karnevaler brukade ju alltid sluta i en dödsdans. Men här är det som sagt historiens dammpartiklar som dansar, elementarpartiklarna.
När Stofts dammpartiklar skimrar som bäst, kan de jämföras med T S Eliotts Det öde landet och Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad, för här finns både ödesmättade, storslagna domedagsskildringar och lekfulla mytblandningar. Även Paul Celan spökar här och där i vemodiga vaggvisor som:
”Winterreise, god natt, barn, vägen höljd i snö, som en död kropp, tvättad ren och insvept i skruden från världens ursprung.”
Norén opererar som en tibetansk dödsbokfilosof, en Charon som forslar de döda över till andra sidan, med samma lätta hand som en grönsakshandlare rör vid sina potatisar. Norén har förberett sig för döden i snart 50 år nu. Men vad går filosofin och konsterna ut på om inte konsten att lära sig att dö?
Noréns skrivande tycks söka en plats bortom språket, bortom allt, ja rentav intet. Detta intetsökande har varit en röd tråd genom Noréns hela författarskap. Ibland kan jag sakna den absoluta aktualiteten, reflektioner över migrationen, främlingsfientligheten och religionernas krig. Något som verkligen stod på spel. Något som kunde jämföra sig med de brännande frågorna i Personkrets och Natten är dagens mor.
Visst finns det intressanta betraktelser över historiens monster, både de som sökt medieljuset och de som opererat i det dolda. För i Noréns helvete är det minst sagt trångt. Här finns både Saddam, Stalin, Khomeini, Mao Zedong, Idi Amin, Ilse Koch, den nazistiske psykiatrikern Erwin Jekelius, massmördarna Peter Kürten och Marc Dutroux. Vissa, skriver han, förstår inte ens att de hamnat i helvetet, eftersom de alltid funnits där. Här finns också de som bringat ljus i historiens mörkrer: Rilke, Woolf, Pasolini, Simone Weil, Jean Améry, Primo Levi och Robert Antelme. Norén tycks på det hela taget, vara mer upptagen av bödlarna, än offren. Ondskan är alltid intressantast när man blickar i dess källa än i dess farvatten, men här befinner vi oss trots allt långt ifrån källan.