Tåget stannar vid centralstationen i Umeå. Konduktören ropar ut Umeå och tillägger sedan HA DET SÅ BRA PÅ LITTFESTEN och LYCKA TILL MED FRANSKPROVET! Ut väller ett trettiotal kulturellt utsvultna kvinnor med hjulväskor samt en yngre generation gymnasieflickor.Vilket familjärt sätt att transportera sig på de elva milen mellan Övik och Umeå.

Lena Andersson skidar fram i korridoren tänker jag när jag ser henne stressa förbi mig in till författarlogen. En märklig människa laddad med disciplin som framkallar aforismer ur sitt mörkrum. Hennes humor vill jag bara ha mer av! Under Lena Anderssons samtal med Ruben Östlund om mannens kris kändes det hela tiden som att intervjufrågorna var intressantare än svaren. Lena Andersson såg inte någon framtid för Thomas och Ebba när de kom tillbaka efter Alpsemestern. Tänk att könsrollerna ligger kvar på Bibelns nivå. En man ska vara aktiv och orädd och kvinnan ska hålla på sig. Om dessa sedan evolutionens födelse vedertagna roller vänds upp och ner blir det olustigt som i Turist ( Force majeure) där Thomas blir rädd och flyr och lämnar familjen och den överenskomna konventionen.

När det sedan blir Lena Anderssons tur att försvara sin Ester har vi hunnit äta lunch på Teatercaféet tillsammans med Kerstin Norlander; vars kvinnoforskning hyllades av Kristina Sandberg. Vilka giganter på samma golv! och det skulle bli fler: Samtalet mellan Kristian Lundberg och Nina Björk om samhällstillståndet var uppfriskande. Särskilt minns jag Nina Björks uppsträckning av Mona Sahlin. Men det var inte klokt så dåligt förberedd Kerstin Wixe var inför intervjun med Liv Strömquist och Caroline Ringskog. Det blev till ett magplask.

Festens internationella stjärna Jeanette Winterson bjöd oss på en sagolik timme. Hennes uppväxt innehöll allt en författare behöver av synd och religion och kvinnokraft. Jag blev verkligen lockad till hennes berättarskatt.

Det sista vi hann med var att återigen få höra om Maj. Kristina Sandberg kommentar till frågan om hur hon kom på att skriva en trilogi om hemmafrun Maj tycker jag verkligen om. Sandberg ville verkligen skildra hemmafrun i staden under tiden som folkhemmet Sverige växer fram. Maj Berglunds klassresa från arbetarflicka i Östersund till skodirektörsfru i Örnsköldsvik ska inte ses som ett individuellt öde utan Maj representerar även hemmafrun som aldrig skildrats tidigare. Sandberg ville fläska på i sin roman och slänga alla tabun hon lärt sig på skrivarkurser. I böckerna finns den kursiva rösten – googla erlebte rede – som ger läsarna ännu mer insikt i Majs och kvinnornas universum. Förlossningsavsnittet på nästan femtio sidor ville Sandberg också skulle ta ett omfattande utrymme. Trots författarens enformiga skildringar av tråkiga diskscener eller ständiga tankar på middagsmat talar Maj till oss kvinnor; kvinnor i alla generationer.

Lite smålustigt är det med den hese avtackaren på Idun ( finns det ingen med bättre röstresurser som kan ta över)som kan ses som en symbol för mannens sista utpost. För mig var det också en njutning att lyssna till Marika Lagercrantz uppläsning av Dora i dialogen med Freud ( Samuel Fröler) Röstgestaltning som konstart på hög nivå.

Jag träffade också gamla bekanta från förr i tiden när jag också var en umebo. Dessutom skakade jag bara hand med Lilian Thuram – festivalens snyggaste karl. Kvinnorna som rullade in sina rullväskor på snabbtåget på lördagseftermiddagen var trötta men förväntansfulla. Det finns ett annat språk än kommunalska.