Efter morden i Biskopsgården diskuteras den kriminella världens gänguppgörelser flitigt. Det finns mycket vapen i landet och hot om högre straff biter inte på människor som inte törs tänka sig längre bort än nästa fredag. Jag fäste mig särskilt vid vad en forskare på Fryshuset ( radion) sa om männen från den kriminella världen. De är ofta uttröttade och slutkörda. Deras livsstil ställer höga krav på sina medlemmar. Jobben som ska utföras kräver inte sällan att man betalar med sitt liv.På Fryshuset finns ett program att gå för den som vill lämna och börja leva enligt lagen. De som söker till avhopparprogrammet gör det ofta för att de är trötta och slitna. Att ständigt gå och vara rädd för sitt liv är ingen dans på rosor. Det värsta är förstås att man saknar nätverk och utbildning för vita jobb. Om bekantskapskretsen till 99% består av andra kriminella  är det inte lätt att ta sig ur ett destruktivt leverne.

Samhället hjälper inte dessa människor som vill börja om. De har ofta kronofogden efter sig vilket gör det omöjligt att teckna hyresavtal och låneköp. Om man tänker att en del hamnar i kriminalitet redan på grundskolan kan brottsregistret bli ganska besvärande. Varför diskuteras aldrig Den Andra chansen i media? Eller varför får aldrig en fd narkotikalangare berätta i Min Sanning om hur han till slut träffade en person på banken som trodde på honom och gav honom ett lån så han kunde starta en Tatueringsretucheringsfirma i Vällingby?

Människor som begår brott gör det säkert av olika skäl men forskning från överrepresenterade områden visar att det är utanförskapet och bristen på goda framtidsutsikter som ligger bakom de flesta unga förövarnas brott. Vem bär ansvaret?  Individen eller samhället? Individen och samhället?