Förra torsdagen bytte jag jobb och gick samtidigt upp till en heltidstjänst. Jobbet har samma adress men betyder att jag numera jobbar med killar som har fått PUT (permanent uppehållstillstånd) och därmed lämnat Asylavdelningen.

Den här förändringen trodde jag skulle gå lätt eftersom vi har ett ständigt samarbete våningarna emellan. Där gjorde jag en felbedömning modell större. Jag har fått bäras in på bår från Betleshem ( vårt stall till carport heter så) efter varje arbetspass. Jag har skrikit åt hundarna, Ivar och i dag parkeringsvakten när jag var inne och köpte take-away-mat. DN och ETC har jag bara lagt ihop i en hög tillsammans med det övriga livet.

Nackbesvär, ryggbesvär, magbesvär, sömnbesvär, toleransbesvär tillsammans med en obeskrivlig trötthet. Vad har jag då uträttat för Herkules stordåd på en vecka undrar ni säkert och jag vet svaret. Jag har arbetat som en boarder-collie på att få ihop den nya flocken. Lägg därtill ett arbete på att skapa relationer med de nya pojkarna och deras intressen och vänner och religioner och fasteperioder och sommarjobb och sommarplaner och upplärande av sommarvikarier och korttidsvikarier och välkomna nyanställda, sommarvikarier och elektriker och handla mat och laga mat och diskutera ny matsedel och planera sommarskola.

I dag lämnade jag boendet med en stor känsla av tillfredsställelse i buken. Jag hade fått ihop flocken någorlunda. Med en ledares högsta köksstämma önskade jag alla en trevlig helg varefter jag lämnade lokalerna. Kraften som krävs för att positionera sig på nytt i en grupp är rejält underskattad. Det gäller att släppa till och utsätta sig för savannens spelregler på nytt.