Av alla årets aftnar är trettondagsafton den vackraste. Den kräver ingenting, aftnarnas måndag.

En sådan vanlig trettondagsafton gick jag och en kompis ut i skogen strax efter vi hade ätit en sen frukost. Det var regn, snöfritt och dimma för tredje dagen i rad vilket gjorde ishalkan till vår största fiende. Vi gick länge i skogen och hade slutat prata med varandra innan det plötsligt blev mörkt. Ljust hade det aldrig varit men vi gick i ett skidspår och det skulle inte bli svårt att följa det runt, runt, tänkte vi. Efter ytterligare en tid när jag började se samma träd upprepa sig i samma korsning, sa jag till min kompis att jag misstänkte att vi hade gått vilse. Min kompis, som är mattelärare och logiskt skolad, höll först inte med mig om det-men jag sådde nog ett frö för vi ökade takten och avståndet mellan oss blev längre, vilket jag tyckte var skönt.

Perrito fick springa mellan oss och hade fullt upp med det valllningsarbetet. Jag kände aldrig när han kom bakom mig i backen och rakt in i mina knän. Jag föll som en soldat. Samtidigt som jag föll kände jag att armen lossnade från sitt fäste. Det blev en oerhörd smärta. Jag ropade på min kamrat som tog rätt på hunden som hoppade på mig. När jag med hennes hjälp lyckades få upp kroppen kom kylan och skräcken. ”Vi måste ringa efter hjälp,” sa jag till min kompis som fortfarande var hel. Min mobil hade varit död i flera timmar men hennes var det liv i. ” Jag har ringt din man som är ute och letar efter oss och nu har han ringt polisen”.

När jag efter ytterligare några timmar till slut satt i polisbilen frågade dom vad jag hade haft för planer för kvällen om jag inte hade gått vilse och brutit armen. Jag svarade att jag har aldrig några planer för trettondagsafton. Den kräver ingenting. Ingenting alls.